Sista föreställningen är gjord, sista gemensamma uppvärmningen, sista applådtacket tillsammans.

 

 

Jag tror att det inte riktigt har sjunkit in än. Kroppen behöver liksom en tid för att smälta det här. För efter typ 3 år tillsammans så kan väll teatern inte bara ta slut? 

 

 

Nej! Jag tänker inte tro på det. Men ifall det är sant så kommer jag sakna att dela scenen med mina fina klasskamrater.

 

 

Min klasskamrater som får mig att bli så glad och så arg, får mig att känna mig så trött och full av inspiration på samma gång. 

 

 

Dom som hela tiden fått mig att vilja bli bättre. Dom som står när en behöver någon att luta sig mot. 

 

Ah, dom är fan grymma!