Gud vad jag hatade min syster när jag var liten. Så jobbig! Hon var äldre och kunde allt, och det tyckte jag var så jobbigt. Jag fick aldrig vara med och leka med henne och hennes kompisar (eller så var det i mitt huvud iallafall). Men sen när jag var ungefär 8 år insåg jag hur mycket jag älskar Elin. Jag kände mig cool när jag umgicks med henne och älskade att få vara runt henne. Hon tog med mig på massa roliga grejer och vi hade alltid jättekul.

 

Så tog Elin studenten och skulle flytta till Munchen och bo där i ett år. Du förståd jag verkligen hur mycket jag älskar Elin, för när vi släppte av henne på bussen så sprutade tårarna och slutade inte. Jag hade aldrig varit ifrån Elin på det sätten, så den hösten var jag så jädra ledsen. Så ledsen att mamma tillslut fick sätta mig på ett plan till Munchen. Ett halvår sennare fick mamma ännu en gång sätta mig på ett plan, denna gången till London för att möta upp Elin där. Det är svårt att hålla oss ifrån varandra.

 

Efter det har vi haft massa roliga, glada, ledsamma och jobbiga stunder. Hon är alltid varit den jag vänder mig till. Hon har alltid varit den jag vill berätta glada nyheter till först, för jag vet att hon alltid kommer vara uppriktigt glad för min skull. 

 

Nu bor hon i Stockholm, och hela jag längtar tills vi ska träffas igen. Tack och lov så kommer hon hem nu på lördag och ska ta tag i min student. Elin lovade mig någon gång efter att hennes studenten att när det var min tur skulle hon ta ledigt hela min studentvecka och planera allt. Och nu ska hon göra just det! Tack Elin för att du alltid finns där och hjälper mig. Tack för att du alltid vet vad jag behöver höra. Tack för att du är den bästa systern en tjej kan be om!