Det är första gången jag är sjuk och bor ensam. Det är ändå den dåliga sidan av att bo ensam, att ingen tycker synd om en. Eller nu måste en ju själv söka sympati om en behöver det. Hos mamma eller kollektivet så märkte andra att en var sjuk. Kunde erbjuda sig att köpa glass eller annat viktigt. Nu får en gå ensam i regnet (det duggade) till apoteket. Det är väl en del i att bli vuxen och så men när jag är sjuk så blir jag (som många andra) till ett barn. Jag vill ha en klapp på huvudet och "stackars dig".