Vapianisti
Allmänt ❤ 2018-10-10
I augusti var jag för första gången arbetslös. Och det var så skönt. Eller ja, när jag förnekade att jag var arbetslös var det så skönt. Jag låg bara i sängen och chilla, gjorde vad jag ville. Elin fick tillslut tvinga mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen bara för att jag skulle komma igång. Jag var så trött och oinspirerad så Elin fick sitta bredvid mig när jag uppdaterade mitt CV. Det var första när jag var helt inskriven på arbetsförmedlingen och var tvungen att gå på möte där som jag tog det på allvar. Jag sökte var enda jobb som kunde passa mig och skrev minst 20 olika personliga brev. Jag ville verkligen inte vara kvar på arbetsförmedlingen för länge för jag tyckte att det kändes helt jävla hemskt. Som om, om jag inte får jobb direkt kommer jag bli kvar där för alltid.
Jag blev som tur var kallad till 2 intervjuer, båda för Vapiano. 4 timmar efter min 2:a intervju fick jag samtalet om att jag fått jobbet. Och så började perioden innan jag började jobba, när jag var i förnekelse om att jag skulle börja jobba och älskade livet. Och visst är det kul att jobba på Vapiano, men det är också en utmaning. Jag kan tycka om utmaningar, men jag vill också klara av utmaningarna direkt och bli bäst. Och jag kan inte säga i dagsläget att jag är den bästa pastakocken på Vapiano (Jag har bara jobbat 3 veckor, det hade varit konstigt om jag var). Så jag tränar ju varje dag på att bli bättre och bättre. Och vissa dagar, precis som i livet, känns det bättre och andra sämre. Vissa dagar verkar varenda gäst klaga och andra så har jag allt under kontroll.
Något som måste sägas är ju att jag ändå saknar att gå i skola. Jag saknar att få utlopp för min kreativa sida. Och jag saknar att träffa mina bästa vänner varje dag. Det såklart början på något nytt och det är inte konstigt att bli nostalgisk och sakna hur det var förr. Men från och med idag ska jag försöka att bara blicka framåt och göra det bästa jag kan!
