Amanda Knox, dokumentärfilm på Netflix. Händelsen låter intressant. En ung amerikansk tjej åker till Italien och blir misstänkt för mordet på sin rumskamrat. Halva filmen sitter jag bara och väntar på det stora beviset att hon är skyldig. Och får snart inse att det inte kommer någon. För er som skulle vilja se filmen kan jag nu säga att jag kommer spoila.

För hela fallet är ett så tydligt exempel där polis väljer en misstänkt och bara bestämmer att dom har gjort det. Tvingar fram bevis att det är som dom säger och pressar unga människor att säga det dom vill. Polisen slår dom och uppenbart samma frågor och skriker att dom ska komma ihåg. Och när Amanda Knox döms så berättar polischefen hur stolt han är, att han blir hyllad av människor på gatan. Det här säger han alltså i nutid. När han vet att professionella har tittat på undersökningen och sagt att polisen har gjort fel. Säger att en brottsplats måste vara steril och polisen som undersökte brottsplatsen inte alltid använd rätt skyddsdräkter eller för den del bytt handskar. Det här innebär i stort sätt att polisen kan ha fått med sig D.N.A från resten av huset och att det hamnat då på brottsplatsen. Det polisen säger är “Mördarvapnet” har en tydliga D.N.A profil från Amanda Knox. Men i efterhand kan en se att Det inte finns tydliga spår från Offret på kniven. 

Jag är förbannad efter sett den här dokumentären. På grund av misstag av Polisen så har den här unga flickan hängts ut i media som en psykopat och ett sex freak. Och en kan försöka försvara Polisen och säga att det var ett misstag, men det får inte ske misstag i såna här fall. Om det här misstaget inte hade skett hade inte Amanda Knox behövt spendera år i fängelse i ett främmande land långt från hennes familj. Amanda beskriver depressionen hon gick igenom i fängelset och hur hon tänkte hur hon kunde ta sitt egna liv. Myndighet valde nån som verkade lätt att hänga ut, pressen hängde på för att en kunde göra det till ett scoop. Ingenstans fanns någon tanke om den här unga flickans liv. 

Det är som Amanda säger i början av dokumentären. Antigen är jag en psykopat i fårakläder eller så är jag dig. Och det är helt sant. Det skulle kunna vara vem som helst som det här hände. Kanske du eller jag.  

Det ända bra som kommer är ju att jag älskar att klaga och nu har jag ååååå så mycket att klaga på.